FIDOS SOMMARHÄLSNING!!

Hej alla hundvänner. Häromdagen hände det något konstigt....
Läs min berättelse genom att följa texten under bilderna. 
Vill också varna alla mina hundvänner om era familjer ber er vara leksaksvakter någongång.

Kram från Fido.

 

 

A

"Fido" - matte ropade på mig och ville visa mig en ny leksak. 
Jag älskar leksaker och nya leksaker är alltid extra spännande så glad i hågen rusade jag till matte som visade mig en ny boll. En boll som tycker om att bada. 
Den såg ju rolig ut och jag såg fram emot en lekstund med matte, för det är det bästa jag vet. 

B

Då ringde telefonen och matte gick in för att svara. Typiskt!!
Innan hon gick,  bad hon mig att vakta leksaken,  så skulle vi leka när hon kom igen. 
Jag lovade dyrt och heligt att passa leksaken. 

C

Så fort matte hade försvunnit så började bollen skoja med mig. Den flyttade sig hit och dit.
Jag förstod att jag jag måste göra något - jag hade ju lovat matte att passa den och ett löfte måste man hålla. 

D

Jag lyckades fånga bollen !!

E

Jag la ner den försiktigt på gräsmattan och tänkte att den kunde ligga där tills matte kommer. 

F

Bollen smet - men jag sprang ifatt den.

G

Tog tag i den igen.

H

Då försökte bollen att flyga iväg, men jag höll fast den i ett stadigt tag. 

I

Denna gången tog jag till min mest bestämda ton och sa till den att stanna på gräsmattan.  

J

Men, då hände det något märkligt. Det pös ur bollen och det kom konstiga ljud ut ur den. 

K

Hallå!!
Är det någon där??

L 1

Jag försökte få kontakt med den som var därinne, men det skulle jag aldrig ha gjort....,
för då......

 

L superkostig min - Kopia
.......då pös det ut en demom som försökte ta över mig kropp och själ. Demonen lyckades med att ta över mitt huvud en stund, som ni ser på bilden. Hu!!

N 1

Men, med stor ansträngning lyckades jag få in demonen i bollen igen. 
Nu var det ingen lek längre utan en jakt på liv och död. Jag hade ju lovat matte att passa bollen och jag tänkte inte ge mig i första taget. 

N

Bollen försökte smita.

O

Jag var snabbare!

P

Än slank vi hit....

Q

... och än slank vi dit.

S

HJÄLP!!!!
Var tog den vägen?
Vad ska matte säga om jag slarvar bort den?

T

Hittade den!!

U

Nu tänkte jag inte släppa taget.

X

Åhh vad bra att du kom nu matte.
Jag har vaktat bollen med mitt liv som insats.



 

 

 

 

 

 

 

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

KÄRLEK <3 ... ?? !! 

Sedan ett par år tillbaka har jag ett gäng pensionärsdamer boende hemma hos mig.  Det är helt på frivillig basis och också helt ideellt. Trots att jag betalar deras mat, fritidsaktiviteter och sjukvård får jag inget bidrag från staten eller någon annan instans.  Jag har till och med kostat på dem varsin försäkring. De är ju gamla så man vet aldrig.... Så, de bor här hos mig helt gratis, men jag klagar inte. Jag har ju själv valt att de ska få bo här. Jag har inte hjärta att kasta ut dem på gatan. 

Vi har levt ett stillsamt och rogivande liv. Promenader i friska luften, sysselsättning på deras nivå och i deras takt och på kvällarna har vi alla njutit av böcker, korsord, TV, en tupplur, något gott att tugga på mm. Ett ganska behagligt liv med andra ord. 

 

En dag, i vårt stillsamma pensionärsliv, hände något jag var totalt oförberedd på. Kärleken överrumplade mig som en blixt rakt in i hjärtat.  Jag som skulle leva singel resten av mitt liv hade jag tänkt.... Men.... jag fick bara acceptera att jag inte styr över mina känslor. Tvärtom. Känslorna styrde mitt förstånd och jag kan hålla med den där gamla slagdängan om att kärleken är blind. 

Jag kunde inte motstå hans charm, jag drunknade i hans ögon och han öppnade nyckeln till mitt hjärta.

Jag bävade lite inför hur mina pensionärsdamer skulle reagera när jag presenterade honom. Jag la fram nyheten en kväll när alla damerna var samlade i soffan. Reaktionerna blev mycket riktigt virvlande och tumultartad. 

Vad ska det vara bra för, fräste en av dem. Vi som har det så bra nu. En annan mumlade om att hitta ett annat boende. En tredje surade och sa att nu skulle jag väl bara ha ögonen för den "den där" ynglingen. I den fjärdes ögon syntes ett hopp tändas. Jag skyndade mig att retirera med: "Han är min så försök inte.... och dessutom är du för gammal."

 Till slut sa jag med bestämd ton att nu är det som det är. Oavsett vad de tycker så kommer han att flytta in. Och, passar det inte kan de ju alltid flytta och att de minsann kan vara lite tacksamma för allt de får av mig.  Det fick tyst på dem - men stämningen var långt ifrån på topp. 

Jag skämdes lite för att jag hade tagit i så..... ,men jag tyckte nog att de kunde unna mig lite kärlek och lite nytt liv i tillvaron. 

 

Så kom den dagen han skulle flytta in till oss!!
Jag var förväntansfull, glad och ivrig. Man kan nog påstå att starten blev översvallande.  Han stormade in och det tog inte många minuter innan han hade gjort sig hemmastadd och tyckte att han var en naturlig del av mitt och pensionärsdamernas liv. Jag njöt av hans sällskap. Han beundrade mig, följde efter mig som en skugga, gav mig massor med pussar och kärlek. Pensionärsdamerna blängde mest på honom. På vår promenad var det många suckar från de gamla och de klagade högljutt. De tyckte att han sprang i vägen hela tiden och att han störde lugnet med sin ungdomliga iver. Jag lät dem hållas och tänkte att de vänjer sig nog. 

Men, det var lättare sagt än gjort.

Det visade sig att pensionärsdamerna hade gaddat ihop sig lite och envisa som de är gav de inte upp så lätt. När min kärlek ville gosa med mig i soffan sa en av tanterna till honom på skarpen att soffan inte var avsedd för ynglingar. Om min kärlek var för närgången på tanterna och ville visa sin godhet och omsorg fräste de åt honom att inte lägga sig i. Och gud nåde honom om han ville vara artig vid matbordet och kom för nära tanterna när de åt. 

Suck!!! Vad skulle jag göra???

Jag ville inte köra ut pensionärerna men inte heller avstå från min kärlek. 

Efter ett par veckor  började jag faktiskt förstå mina pensionärer. Min prins var kanske inte så mycket prins som jag hade trott. Han stökade till ganska mycket i hemmet och la aldrig tillbaka de sakerna han hade lånat. Han tog till och med sönder en del saker. Han hade problem med urinläckage och ibland hände det att han inte hann till toaletten. Han städade inte upp efter sig med det heller. Han krävde en hel del och han gav mig till och med några blåmärken. 

Men, nu var det mina pensionärsdamer som försvarade honom!!!! Nu hette det att man måste ha tålamod med ynglingar och sa man bara till honom så som de hade gjort så gick det bra.

Det gick några veckor till och vi hittade en dagsrytm och rutiner som vi alla trivdes med.

Nu har det gått en tid och både mina fyrbenta pensionärsdamer och jag är så glada och lyckliga över vår Australian Shepherdvalp; "Fido". 

 

Fido reklam

 

 

________________________________________________________________________________________

Våren ur mitt perspektiv!

 Min ena hjärnhalva upplever våren såhär!
Solen påminner mig om dess värme och vilken energi den ger.
Fåglarna kvittrar så jag blir helt glad inombords.
De första blommorna trotsar klimatets hårda vind och inger hopp.
Att hitta en plats i lä och låta solen värma mig är livskvalité. 

Men, hallå där.... säger min andra hjärnhalva. Nu är du långt ifrån verkligheten.
Sluta drömma och se dig omkring.
Och... ja.... den hjärnhalvan har rätt.
Solen gör att jag ser allt hundhår som dräller från fällande hundar på golvet. På möbler, uppe på skåp, inne i kylskåp, ugn och överallt. Precis överallt!!
Solen som tinar upp den frusna marken och som lösgör grus och sand. Detta grus och sand fastnar på hundarnas tassar som de glatt tar med sig in. 
Fåglarna kvittrar - ja... Men de överröstas av mina  fyrfotas vårkänslor för varandra. Våren är förknippad med kärlek och ibland undrar jag om mina hundar har öppnat en bordell. 

 För att bringa ordning i det mindre kaoset följde jag ett gott råd. Jag skulle dammsuga huset och bli av med päls och grus. Glad i hågen började jag. Rum för rum avverkades och jag måste erkänna att mina golv blev så fina. När jag var färdig gick jag till rummet där jag började för att dra ut sladden till dammsugaren  men blev helt bestört!!!! Golvet var fullt med päls och grus?? Hade jag glömt att dammsuga där?? Nog visste jag att jag lider av demens light men att den kunde utvecklas till grav demens på så snabb tid gjorde mig lite rädd. Nåja..., jag dammsög rummet. Men, när jag färdig där så var rum nummer två lika fullt av päls och grus.... Är det någon som tömmer dammsugarpåsen och häller ut innehållet igen??? 
Vem vill spela mig ett sådant spratt?
Jag lyckades ertappa den skyldige - eller snarare DE skyldiga!!!
Mina älskade vovvar vandrade omkring och gladeligen strödde ut ny päls och nytt grus. De tittade på mig "under lugg" och verkade nöjda med sitt spratt mot mig....

Då fick jag ett nytt råd. Ställ dem i duschen så blir du av med all päls.
Sagt och gjort. Jag duschade och tvättade tills ryggen knäcktes och jag blev sängliggande i flera dagar.... Men, det var väl mödan värt. Bara jag slapp päls och grus på golven.
Tji fick jag!! Det var som om badet satte igång en process som gjorde mina golv ännu mer pälsfyllda..., men jag slapp gruset den dagen i alla fall och jag får väl vara glad för det lilla.

Nästa lysande idé jag kom på vara att dressera mina hundar till att bara släppa päls och grus i hallen. Man kan ju lära hundar allt har jag hört. Med nya krafter och energi satte vi igång med träningen. ....... Vi gjorde verkligen en kraftansats med denna träning men jag gick bet och konstaterar att jag är långt ifrån Cesar Millan kunskaper. 

På mina skogspromenader hörs heller inga kvittrande fåglar. Då hör jag plaskande från pölar som mina hundar gladeligen hoppar i. Mer eller mindre djupa. Bara det är vatten så blir de glada mina små pälsklingar. Alla vet nog att vattnet i naturen på våren inte är det renaste så upp kommer inte mina väldoftande hundar. Nej, upp kommer leriga, gyttjiga och stinkande UFON från en annan värld. Dessa UFON ser väldigt nöjda ut där under dyngan, och förstår inte alls varför jag inte delar deras fynd och gör likadant som dem. 

 

Den efterlängtade våren - förutom för oss hundägare, eller..... 😉😉😉

 

 

   12992719_1378471605512491_669798029_n             Mera och Bax fulla med lera efter ett utebad

 

__________________________________________________________________________________

 

Detta fina motiv finns på klistermärken, pins och annat smått och gott över hela världen.
Hundarna på bilden är inte mindre än mina egna uppfödda Missnutts American Whille - "Whille" (den blå) och Missnutts Glad Väldigt Ofta - "Soffan" (den svarta).
Det är en häftig känsla att se sina egna hundar på olika prylar.
214006_large 

__________________________________________________________________________________

 

 

 

TITZI - en terapeuthund !!  Titzi 2015-07-18 - denna

Genom mina 36 år med hundar har jag provat på de flesta sporter hundvärlden erbjuder - men bland det mest häftiga jag har jobbat med är "hund i vården".
I snart 11 år har jag haft världens bästa kollega vid min sida. Troget varje dag, och jag ska försöka berätta lite om vårt arbete.

Titzi är en Australian Shepherd.
Hon föddes på Drovers Kennel i Finland och hon var noga utvald av mig redan innan hon föddes. Min tanke om en egenskap en terapeuthund bör ha är lugn och trygghet. Just lugn är väl inte Aussien så känd för att vara - så i timtal studerade jag stamtavlor och mentaltester för att hitta en kombination där jag trodde "min" individ skulle kunna födas.
Efter 11 år kan jag konstatera att mitt val föll bra ut. Titzi är - och har alltid varit - lugnet själv med en stor portion trygghet i sig själv.

För 11 år sedan var det sällsynt med djur i vården. Det fanns inga officiella utbildningar, föreningar eller något annat man kunde vända sig till. Med min starka övertygelse om att djur har en positiv inverkan på oss människor, gammal som ung, sjuk som frisk , och tur att jag hade en chef som vågade tänka utanför ramarna plus kollegor som var positiva till en hund som medarbetare lyckades jag starta detta projekt.

Trots att det inte fanns några officiella utbildningar var det viktigt för mig att Titzi skulle ha någon slags utbildning. Jag anser att man måste ha en tanke bakom till det hunden ska utföra, vilken slags nytta den ska göra och ett mål. Jag jobbar inom psykiatrin och la därför stor fokus på att Titzi skulle kunna vara ett stöd på den sociala biten.
Med min utbildning som hundinstruktör och en hel del aktivt arbete inom hundvärlden med "problemhundar", hundpensionat mm tycker jag nog att jag klarade av att lägga upp en bra utbildning för Titzi på egen hand. Den blev skräddarsydd för just Titzi och för just det arbete hon skulle utföra. thumbnail_hund_kort210

Titzi fick bland annat lära sig att ALDRIG gå fram till en annan människa om hon inte fick ett kommando eller om personen själv bjuder in henne till kontakt.
Hon fick lära sig att backa och gå framåt på kommande.
I detta var min tanke att jag skulle kunna justera hennes närvaro hon andra människor på ett smidigt sätt. Vi jobbar med personer som mår dåligt på olika sätt. När man är deprimerad behöver man ofta en Titzi väldigt nära sig - men om man är psykotisk orkar man knappt med sig själv, än mindre ha någon kloss inpå sig. Tillståndet mellan de olika måenden kan växla sekundsnabbt - och det var då jag ville kunna styra Titzi lite.
"Ha" - den kunskapen visade sig ganska snart att vara överflödig. Efter bara ett fåtal arbetspass kände Titzi detta på sig själv och snart var det hon som visade mig hur personen mådde. Hon kan sitta hos någon och plötsligt bara gå därifrån. Då vet jag att snart kommer den personen gå in i en psykos.  
Titzi är en hejare och helt överlägsen kollega när det gäller beröring.
Alla människor har ett behov av beröring. Om man mår dåligt och har det jobbigt är det svårt att ta emot beröring - men behovet finns där lika mycket ändå. Det är supersvårt att låta någon annan person kan komma nära - men med Titzi blir allt så naturligt. Titzi kan sitta nära och bli klappad, man kan gråta ut i hennes päls utan att någon ser, man kan berätta allt för Titzi för man är säker på att hon inte bryter sin tystnadsplikt och Titzi kan ligga i sängen hos någon som behöver tröst, närhet och trygghet. Jag är ganska säker på att jag hade blivit avskedad om jag hade lagt mig i sängen hos någon av mina brukare.

Många av våra brukare tycker det är jobbigt att gå ut i samhället av olika orsaker. Några känner sig "uttittade" , andra "ser tecken riktat till dem", en del klarar inte stressen med folket omkring sig mm. Om man får ha Titzi med sig går det lättare. Man upplever att folk tittar på Titzi istället för personen, om inte Titzi reagerar på det "där tecknet" så betyder det att "tecknet inte finns" och tillsammans med Titzi är man trygg så folket omkring är inte så skrämmande då.
Titzi följer med på jobbiga möten, hos psykologen mm inom både kommun och landsting.

Titzi ger så mycket villkorslös kärlek och omvårdnad varje arbetspass hon jobbar. Det finns många fina historier att berätta - men jag måste välja en - annars hade jag fyllt hela hemsidans utrymme.
Här är ett minne som jag tycker beskriver Titzis arbete väldigt bra och fint.
Vårt arbetspass var på ett boende. Där bodde en kvinna som hade olika svårigheter av olika slag. Titzi och hon tyckte väldigt mycket om varandra. Kvinnan använde ofta Titzi till att ta sig ut i samhället, beröring mm. Just denna dagen hade det hänt något som gjorde kvinnan väldigt, väldigt upprörd och arg. Hon var så arg - så arg att ilskan till slut vände sig inåt och hon fick inte fram ett ord. Helt still och helt förbannad satt hon i en soffa i det gemensamma utrymmet när Titzi och jag kom. Titzi går fram till henne och lägger sitt huvud i knät på kvinnan. Kvinnan försöker mota bort henne. Titzi som förstår att den här personen mår riktigt dåligt är envis och trots bortmotningar sitter hon kvar och fortsätter lägga huvudet i knät på henne.
Efter ca 10 minuter - spricker kvinnan upp i ett leende och säger; "Pia - det här är äkta kärlek".
Den tvåbenta personalen som hade gjort ett kanonjobb med kvinnan hela dagen lyckades ändå inte det som Titzi gjorde på 10 minuter.

Titzi jobbar oftast med mig men det händer då och då att hon jobbar med annan personal. En eftermiddag i veckan är hon på den dagliga verksamheten där jag aldrig jobbar.
Det händer att Titzi bor hos någon brukare när den personen mår dåligt och behöver henne under en dag, natt eller flera dagar.
Även om det numera finns fina och bra utbildningar för hundar i vården är Titzi unik och ensam om att jobba utan sin ägare.

Titzi är en pigg 11 -åring utan krämpor och vi är många som hoppas att hon håller i många, många år framåt. Själv har hon lovat att bli 36 år 

______________________________________________________________________________

Måste bara bjuda på denna bild som jag själv tycker är så otroligt fin.
Svante med sin Julia som är mamma till de tre busarna i Svantes famn. 

36103_137543596271971_6821383_n

______________________________________________________________________________

 April 2014

Jag är utbildad instruktör och i alla kurser som har hållt i pratar jag varmt om hur roligt det är att tävla och uppmuntrar mina kursare att våga prova. Men, jag måste erkänna att jag inte lever som jag lär.....
Jag har tränat och tävlat hund i olika grenar genom åren men trots det vägrar tävlingsnerverna bestämt att samarbeta. Ju fler tävlingar jag ställer upp i ju mer trilskas och flyr tävlingsnerverna sin kos. Såhär kan det vara en helt enkel tävlingsdag!

Någonstans långt borta hör jag ett oljud.
Sömnigt och fortfarande halvsovande konstaterar jag att det är min väckarklocka som har fått spel - alldeles för tidigt enligt min mening på en helgdag. Jag talar om det för klockan - men den ger sig inte. Till slut har den övertygat mig om att det är viktigt att stiga upp och med ens är jag klarvaken. Vetskapen slår mig hårt i magen. Det är ju idag vi - min Meva och jag - ska göra vår debut på tävlingsbanorna i Rallylydnad.
Just i denna stund undrar jag om det inte blev något fel på mig när jag snickrades ihop av min mamma och pappa. Jag ska tävla. Jag? Jag som absolut inte är någon tävlingsmänniska. Mina nerver vill inte stanna innanför skinnet när det luktar tävling. De sitter utanpå och i sämsta fall måste jag leta upp dem när de försöker rymma.
Övertygad om jag har begått ett misstag när jag anmälde mig skyndar jag tillbaka till den varma goa sängen där söta drömmar väntar. MAMMA!!!!!!!!!!!!!!!! vrålar Rasmus och Svante i kör.
Där försvann den flykten.... Rasmus och Svante som också tränar och tävlar Rally med sina hundar ska också tävla idag.
Jag slipper inte undan.....

 Meva 2015-07-18Vi kommer fram till den utvalda klubben och platsen. Man ska anmäla att man har kommit, visa vaccinationsintyg och medlemskort samt få en karta över banan man ska gå. 

Jag får ju erkänna att det är tur att mina barn är med och håller ordning på allt. Och, tur att de inte har ärvt mina dåliga tävlingsnerver utan kan njuta och ha kul istället.

Gissa om kartan jag fick är söndertummad på mindre än ingenting?
Gissa vem som kunde den utantill efter ytterligare en stund?
Om ni har gissat att det är jag så har ni gissat rätt.
Berit - den duktiga instruktören på de rallykurser jag har gått och människan som är skyldig till att jag finns där, är också på plats och ger mig råd, tips och inte minst uppmuntran.
Meva som inte förstår bättre är glad som en lärka. Hon ser en bana med skyltar och eftersom hon tycker detta är superroligt finns glädjen i henne i både kropp och själ. Det är ju tur att någon av oss håller ihop i alla fall. 50 % av ekipaget är on och 50 % off. Med andra ord kan det gå hur som helst....

Så blir det vår tur och det är dags......
Till mina tävlingsnervers försvar får jag ändå säga att i det ögonblicket när vi stiger in på tävlingsbanan skärper de sig en aning.
Meva - min underbara, lite tokiga, spralliga, trogna fyrbenta vän. Pigg, alert, glad levererar hon skylt efter skylt. De misstag vi gör är enbart mitt fel.
När vi har passerat skylten som det står Mål på är min kropp övertygad om att jag har utsatt den för ett maratonlopp och hjärnan är övertygad om att jag har sålt den till försökstester.
När mina härliga Rallyvänner säger att det var bra tittar jag helt oförstå- ende på dem. Vad menar de? De säger att jag har klarat den magiska gränsen för ett godkänt resultat men jag är övertygad om att jag har misssat någon skylt, gått fel eller någon annan stor tabbe.
När resultatet kommer får jag gratulera Rallyvännerna. De hade rätt och jag hade fel. Men, det var ju riktigt kul att ha fel denna gången. Meva och jag fick ihop 97 poäng (av 100 möjliga) och hamnade på en tredje plats.
Jag tittar stolt på min Meva. Tack vare hennes lite mer ordnade nerver, hennes glädje och arbetsvilja blev det on istället för off.
Glädjen är stor - och helt ärligt är glädjen lika stor som lättnaden över att det är över.

Förståndet har fortsatt att envist anmäla oss till fler tävlingar. Nerverna och förståndet är inte överens och fråga mig inte hur det går till men förståndet vinner alltid. Nåja.... Rasmus och Svante har en stor del till att förståndet vinner förstås....
Resultaten har varierat men Meva har en otroligt härlig arbetsvilja och glädje.
Våra tävlingar har gett Meva titlarna RLD N och RLD F och jag är så stolt över min lite tokiga hund.